En genvariant som ger den säregna Bohulän-Dals svarthöna mörkt kött finns även hos en del Hedemorahöns. Det har Anna Maria Johansson från SLU visat i en serie undersökningar för att undersöka arvsmassan hos svenska lanthönsraser.

Små spillror av de svenska lantrashönsen har bevarats till eftervärlden och nu kartläggs dessa genetiskt. Störst variation finns i rasen Skånsk blommehöna, medan Ölandshönan är den som avviker mest från övriga lantraser. I dag härstammar nästan alla svenska värphöns närmast från utländska avelsföretag och är vita eller bruna hybrider som lägger vita respektive bruna ägg. I början av 1800-talet fanns olika slags lanthöns spridda över hela Sverige, och de varierade mycket i färg, form och storlek. Små rester fanns kvar i enstaka flockar långt in på 1900-talet, och från dessa har ett antal entusiaster kunnat rädda lanthönan i elva lokala varianter, som nu efter många generationer kan räknas som raser. Den senaste medlemmen i lanthönsrasfamiljen, Bjurholmshönan, ”upptäcktes” så sent som 2011.

Anna Maria Johansson är husdjursgenetiker vid SLU och kartlägger nu arvsmassan hos svenska lantrashöns. Hon undersöker bland annat vilka av lantraserna som har störst respektive minst genetisk variation, och hur nära besläktade de olika raserna är.

– Sådan kunskap är värdefull för dem som försöker bevara dessa hotade raser, säger Anna Maria Johansson.

I den första studien undersöktes mitokondrie-DNA hos nio av raserna. Denna typ av DNA nedärvs bara på mödernet, och används ofta i studier av släktskap mellan olika raser och arter. De raser som jämfördes i denna studie var Hedemorahöna, Bohuslän-Dals svarthöna, Orusthöna, Kindahöna, Åsbohöna, Skånsk blommehöna, Gotlandshöna, Ölandshöna och Öländsk dvärghöna.

Den ras som tydligt skiljde ut sig från de andra var Ölandshönan, som härstammar från byn Kåtorp, och just den gård där den sista Ölandshästen levde.

Ett annat intressant resultat var att den största variationen fanns hos Skånsk blommehöna. Det stämmer bra överens med att denna ras kommer från tre olika byar, medan övriga studerade raser har sitt ursprung i bara en eller två flockar.

Mitokondrie-DNA visade sig dock vara mindre användbart för studier av skillnader mellan de övriga raserna. En studie där forskarna i stället har undersökt DNA i kromosomerna håller just på att färdigställas. De preliminära resultaten tyder på att det finns ganska tydliga genetiska skillnader mellan flera av raserna.

Ett annat syfte med den genetiska kartläggningen är att undersöka vilka egenskaper som olika genvarianter påverkar.

– Vi har börjat med DNA-varianter som är förknippade med färgen på kammen och planerar att undersöka fler egenskaper senare, säger Anna Maria Johansson.

En grundlig jämförelse av Hedemorahöna och Bohuslän-Dals svarthöna – mer än 50 000 ställen i djurens DNA analyserades – visade att dessa två raser är tydligt genetiskt olika varandra. Men det finns också ovanliga egenskaper som är gemensamma.

Bohuslän-Dals svarthöna är en säregen fågel som har anlag som tillåter svart färg att breda ut sig, inte bara på fjädrarna utan också på kam, slör, näbb, ben och hud – till och med köttet är mörkfärgat. Anna Maria Johansson har tidigare deltagit i en studie där det visades att en viss typ av variation i genen EDN3 är ansvarig för mörk pigmentering hos Bohuslän-Dals svarthöna och tre asiatiska raser. Nu har det visat sig att denna genvariant även påverkar pigmenteringen hos Hedemorahöna. Hos Hedemorahöna är det dock endast ett fåtal individer som har det mörka pigmentet i huden och köttet. De svarta fjädrarna hos Bohuslän-Dals svarthöna beror inte på EDN3 utan på någon annan gen och Hedemorahöna kan ha väldigt många olika färger på fjädrarna.

Källa: SLU