Även om hund och katt med diabetes mellitus inte är svåra att diagnostisera kliniskt så utgör de en utmanande patientgrupp. Den största utmaningen är att informera och utbilda djurägarna till att känna sig trygga med en vardag där de plötsligt behöver hantera en väldigt komplex sjukdom och fatta behandlingsbeslut ofta, ibland dagligen.

Text: Viktoria Hjärtenfalk

Den här texten publicerades först i nummer 1/2025 av VeterinärMagazinet. Vill du prenumera klicka här:

Heidi Nilsen är en del av diabetesteamet på Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg. Att låta veterinärer och djursjukskötare arbeta i team med denna specifika patientgrupp har man valt för att ta vara på kompetens, erfarenhet och resurser både för att ge djurägarna hög servicenivå och för att skapa en trygghet hos personal som inte är van att hantera dessa patienter. Heidi tycker att arbetssättet är både trevligt och ett bra sätt att möta djurägarna. Diabetespatienter förekommer också som inskrivna med andra sjukdomar och kräver speciell kunskap då de kanske ska sövas inför operation och tandåtgärder eller insjuknar i ketoacidos och behöver ligga på intensivvård. Diabetesteamet utbildar därför även övrig personal och arbetar hårt för att patienterna ska hamna ”rätt” på alla avdelningar.

Vill bidra till ökad kunskap

Heidi Nilsen har arbetat på Blå Stjärnans Djursjukhus sedan 2006 och är samtidigt deltidsdoktorand på Köpenhamns universitet. Hon tycker att patienter med diabetes är en spännande patientgrupp, både när det gäller hund och katt, och vill bidra till att öka kunskapsnivån om sjukdomen. En av de största utmaningarna, som hon ser det, är att den rådgivande och instruerande funktionen kräver mycket tid som är svår att planera in och svår att ta betalt för. På Blå Stjärnans Djursjukhus har därför även djursjukskötaren en viktig roll i detta arbete.

– Speciellt vid diagnostillfället är det viktigt att sätta av tillräckligt med tid för att ta reda på djurägarens förutsättningar. Initialt kommer den diagnostiserade patienten på ganska täta återbesök för att sedan övergå mer till kontakt via telefon och e-post. De symtom som patienterna uppvisar är klassiska med ökad törst och urinering samt ökad aptit med samtidig viktnedgång. Förloppet från insjuknande till diagnos går relativt fort, från dagar till någon vecka, då symtomen oftast är tydliga för djurägaren. Vi initierar en kronisk behandling och har ett ansvar att utbilda djurägaren samt ha regelbunden uppföljning av patienten, säger Heidi.[MB1]

Behöver behandling hela livet

Många patienter behöver behandling hela sin livstid vilket innefattar att ta blodprov i hemmet, ge insulininjektioner, anpassa tid för måltider och bedöma djurets allmäntillstånd. Heidi berättar att man har utarbetat protokoll som djurägarna har som stöd för att kunna följa och anteckna objektiva parametrar. En nyckel till att lyckas med behandlingen är just att djurägaren blir tillräckligt utbildad gällande sjukdomen.

– Om de förstår sjukdomen och dess förlopp kan de fatta beslut om något ändras, till exempel att inte ge fulldos insulin till en hund som av någon anledning inte äter sin frukost eller till en katt som gått i remission.

Heidi säger med eftertryck att vi måste ha respekt för insulin som läkemedel i och med att en felaktig giva kan ge hypoglykemi. Förutom tillräcklig kunskap måste djurägarna också rent praktiskt ha möjlighet att ge den vård som krävs. Det kan innefatta att planera och hålla strikta rutiner och att med stöd av veterinären kontrollera blodglukosnivån och ge insulin.

Det känns bra att kunna erbjua ett alternativ då vissa djurägare inte känner sig motivierade för insulinbehandling.

Nytt läkemedel underlättar

För kattägare som inte har möjlighet att ge insulininjektioner morgon och kväll har det glädjande nog kommit ett nytt läkemedel, velagliflozin (Senvelgo), som endast ges en gång per dag, per oralt. Heidi berättar att djursjukhuset hittills behandlat cirka femton katter och att det för de flesta fungerat bra och djurägarna har varit väldigt nöjda.

– Det känns bra att kunna erbjuda ett alternativ då vissa djurägare inte känner sig motiverade för insulinbehandling, säger Heidi. [MB2] Patientselektionen är dock viktig då katter med andra samtidiga sjukdomar eller nedsatt allmäntillstånd inte är lämpade för velagliflozin.

I studier har man inte observerat hypoglykemi vid giva av velagliflozin men en ovanlig komplikation (särskilt i början av behandlingen) är så kallad euglykemisk ketoacidos. Det innebär att patienten utvecklar ketoacidos med normala blodglukosvärden. Därför bör ketonkroppsvärden i blod eller urin monitoreras hos katter som behandlas med velagliflozin.

Fler katter än hundar diagnostiseras

Kliniskt finns det fler katt- än hundpatienter diagnostiserade med diabetes mellitus. Det är oftast äldre djur som insjuknar. Katter kan få vad som liknar människans typ 2-diabetes där insulinresistens spelar stor roll. Förutom att behandla med läkemedel är det viktigt att hålla katter på en kolhydratsnål diet, gärna blötmat. Det finns möjlighet att djuret kan gå i remission, vilket innebär att det inte längre behöver behandling. Hundar får i stället en insulindeficient variant, mer motsvarande människans typ 1-diabetes. Hos människa kan autoimmunitet ligga till grund men hos hund är etiologin inte klarlagd. Om det är en tik som insjuknar väljer man alltid att kastrera då tikens hormoner kan störa insulinets verkan.

Som doktorand vid Köpenhamns universitet leder Heidi två kliniska studier gällande hundar där hon samlar data från de patienter som hon träffar i sitt kliniska arbete. I den första studien tittar hon ur ett kardiologiskt perspektiv på hundar som är diagnostiserade med diabetes för att få en ökad förståelse för hur sjukdomen påverkar hjärtat. Den andra studien är lite mindre. Den undersöker hur tarmmikrobiotan hos hundar diagnostiserade med diabetes skiljer sig från friska hundar, för att eventuellt utröna samband mellan sjukdomen och mikrobiota. Hon anser hundar vara intressanta ur forskningssynpunkt då de bor nära oss människor; delar hus, miljö och ibland till och med säng.