Utredningen ”En hållbar och långsiktig välfungerande hälso- och sjukvård för djur”, som presenterades i slutet av förra året, innehåller inte förslag som skulle kunna säkerställa tillgängligheten till nödvändig djursjukvård under obekväm tid. Dessutom är betänkandet inriktat på lantbrukets djur, medan hästar och sällskapsdjur lämnas åt sidan. Och det stora problemet med arbetsmiljön utreds inte alls. Det skriver styrelsen för SACO-SR Distriktsveterinärerna i en debattartikel.

De senaste åren har vi mötts av rubriker kring bristande tillgång till veterinärvård. Det handlar om djursjukhus som tvingas stänga hela eller delar av sin verksamhet under framför allt semesterperioden samt på obekväm tid; under kvällar, nätter och helger. Statliga Distriktsveterinärerna som bedriver schemalagd smådjursvård på klinikerna har även det mesta av ansvaret för akutsjukvården för stordjuren hos landets lantbruksbesättningar. Med ålderdomliga arbetsvillkor och dålig löneutveckling söker sig värdefull kompetens till privata aktörer som erbjuder högre lön utan krav på obekväm arbetstid. Det betyder att ännu färre veterinärer ska dela på beredskapsverksamheten vilket har resulterat i obemannade områden under delar av dygnet. Att inte kunna erbjuda en säker vård för landets djurbesättningar och människors husdjur innebär en stor press för alla verksamma veterinärer och en påtaglig oro hos både lantbrukare och husdjursägare. Den yttersta konsekvensen om olyckan är framme är att det inte finns hjälp att få för landets djur och djurägare, även vid allvarliga och akuta fall. Nyligen har regeringens utredning En hållbar och långsiktig välfungerande hälso- och sjukvård för djur” (N2021:04) överlämnat slutbetänkandet Bättre förutsättningar inom djurens hälso- och sjukvård (SOU 2022:58) där en rad åtgärdsförslag har presenterats.

Vår syn är att det finns flera principiella grunder i de problem vi står inför inom veterinärvården. Vi har ”för många” akut sjuka djur att hantera på obekväm tid samtidigt som vi ”är för få veterinärer” som delar på bördan. För att komma tillrätta med detta behöver åtgärder inriktas på att balansera de två ovan angivna faktorerna. Förändringar måste till redan på kort sikt, det räcker inte med de nya veterinärkollegor som kommer ut i verksamheterna om 6–8 år.

Att fler veterinärer ska delta i arbetet på obekväm tid skulle kunna hanteras genom att använda morot eller piska. I några av våra grannländer finns ett lagstiftat tvång att på olika sätt bidra till arbetet. Man kan också betala privata aktörer för att täcka upp i verksamheten då djursjukvård på obekväm tid inte är lönsam. Båda alternativen har behandlats inom utredningen, men inget av dem ansågs vara aktuella att gå vidare med. Moroten bedömdes bli för kostsam. Piskan hade nog aldrig varit en farbar väg, eftersom den sannolikt hade bidragit till en ännu större förlust av veterinärer från klinisk verksamhet.

Vi ser inte hur utredningens resterande förslag skulle kunna säkerställa tillgängligheten till nödvändig vård under obekväm tid. Utredningen fastslår att Distriktsveterinärernas verksamhet är viktig och nödvändig för att tillgodose vård till behövande djur, dygnet runt och i hela landet. Trots detta rekommenderar utredningen att Distriktsveterinärernas verksamhet på obekväm tid begränsas eller stängs ned nattetid. Vi undrar vad som avgör när och var statlig service ska finnas tillgänglig, och vem som tar ansvaret för djurskyddet om inte staten gör det?

Riskerna med utredningens förslag är för oss väldigt tydliga. Utan styrning, reglering eller krav på vilka faktorer som ska påverka den veterinära tillgängligheten kommer djur och djurägare drabbas av längre inställelse- och väntetider, eller helt enkelt att ingen veterinär finns att tillgå. För den enskilda veterinären är risken överhängande att arbetsmiljön försämras ytterligare med mycket tid i bil och en ökad etisk stress. Konsekvenserna kommer bli som störst i glesbygden där akutverksamhet på obekväm tid är en olönsam affär.

Av betänkandet får vi intrycket att utredningen inriktat sig framför allt på lantbrukets djur. Hur den akuta vården för sällskapsdjur och häst ska fungera på obekväm tid utreds inte. Olycksfall och akut sjukdom kan komma när som helst på dygnet hos alla djurslag och Distriktsveterinärerna har idag ett uppdrag där alla sjuka djur ska tas omhand. I utredningen verkar häst och smådjur prioriteras bort trots att Distriktsveterinärerna i många områden och situationer idag är den enda tillgängliga vårdresursen för dessa djurslag.

Vi saknar det långsiktiga hållbarhetsperspektivet i utredningens förslag. Utan att ta hänsyn till arbetsmiljöproblematiken inom branschen ser man inte hela bilden och kan inte heller presentera hållbara lösningar. För att skapa en stabil bemanningssituation anser vi att arbetsgivarna måste förbättra både arbetsvillkor och arbetsmiljö. Statens utredning har inte behandlat denna del av problematiken vilken är en betydande orsak till personalbristen. Vår uppfattning är att många veterinärer inte blir långvariga i klinisk verksamhet. Ett ökat inflöde av nya veterinärer kommer inte lösa personalbristen.

Det finns potential att nyttja landets veterinära resurser på ett smartare sätt än idag. Vi föreslår ett ökat samarbete mellan privata och statliga aktörer. Staten behöver då ansvara för ett organisatoriskt och administrativt stöd vilket kräver ekonomiska resurser för ändamålet. Detta skulle med fördel kunna kombineras med en branschgemensam prioritetsordning av sjukdomsfall. Dessa två åtgärder har potential att både öka antalet tillgängliga veterinärer i akutverksamhet samt minska mängden patienter på obekväm tid. Detta utan att riskera försämrat djurskydd, ökat djurlidande och försämrad arbetsmiljö för landets veterinärer.

Trots utmaningar med arbetsmiljö och underbemanning är vi många veterinärer som i grund och botten älskar yrket, patienterna och djurägarna. Det gör därför ont att behöva slita med svårigheter som i längden kan bli ohållbara att leva med när faktorer som sömn, fritid och familjeliv inte längre går att kombinera med arbetslivet. Det krävs förändringar, förbättringar och nya samarbeten mellan alla parter för att lösa de utmaningar vi har idag och står inför. Det är en tuff uppgift att lösa, och det krävs politisk vilja och kraft för att ta oss framåt. Det har blundats för vår situation länge nog, men viljan till förändring bland oss som arbetar för djuren finns. För vi vill fortsatt finnas där, även i framtiden.

Styrelsen SACO-S Distriktsveterinärerna

Ordförande Elin Norberg, Umeå

Huvudskyddsombud Vanja Hårdemark, Stockholm

Ledamöter:

Lars Kristensen, Kungsbacka

Inger Olsson, Säffle

Maria Olsson, Kalix

Oskar Maxon, Gotland

Michael Segall, Dalsland

Sofie Enström, Södermanland

Adam Rääf, Flyinge