På grund av svinpesten står nu veterinärer i mediernas fokus. Hur ska du bete dig om journalisterna ringer dig? VeterinärMagazinets medietränare Roland Loefler vet. Hans medieträning i tre delar publicerades i den tryckta versionen av tidningen tidigare i år. Här följer en uppdatering av del 3, för att friska upp minnet.

Så här tänker journalister

Många blir nervösa när journalister ringer. Frågor kan upplevas som dumma eller irrelevanta, artiklar och inslag som ologiska. Anledningen till att journalister och deras frågor ofta upplevs vara fel ställda är enkelt: Veterinär är ett yrke, journalist ett helt annat. Du är experten, men journalisten är förhoppningsvis påläst och har redan en uppfattning om vad du tänker svara på frågor som ställs. Perspektiven skiljer sig också åt. Du kan ha förstahandsinformation om ett skeende och känner till detaljer, men journalisten kan se samband du inte har tänkt på. Du tänker på din verksamhet, journalisten tänker på sina läsare/lyssnare/tittare.

Är det verkligen intressant?

Hur bestämmer en redaktör vad som är värt att publicera? Hur gör tidningar, tv och radio sina nyhetsbedömningar? Det kan mycket väl hända att du själv tycker ämnet som journalisten vill ta upp är ointressant. För att förstå hur redaktörer tänker, finns en numera klassisk teori vid både svenska och internationella journalistutbildningar. Det är den tyske medieforskaren Henk Prakkes teori om nyhetsvärdering från 1969. Den går ut på att en händelses tidsmässigs, kulturealla och geografiska avstånd till lyssnaren, tittaren eller läsaren avgör hur het en nyhet är. Nu närmare i tiden, i kulturen och i geografin, desto hetare.

Det är därför som lokaljournalister kan ägna stora resurser åt en enskild tupp som är avlivningshotad för att den väcker upp ett grannskap för tidigt (hände i en liten fransk stad ­– mediebevakningen räddade livet på tuppen), men inte ägna en rad åt att hundratusentals värphöns måste avlivas på grund av fågelinfluensa. Det senare är värt en notis eller kort artikel för riksmedierna, men då förskjuts fokus ofta bort från fjäderfäna (de är för många) till djurhållaren som förlorar pengar. Eller till läsaren som inte kan köpa ägg. Nu när den fruktade afrikanska svinpesten konstaterats i Västmanland, riktas alla blickar dit. Nyheten ger höga poäng hos Prakke: Det har hänt i Sverige, i Bergslagen, det berör många människor och det hände i veckan.

Är journalisten seriös?

Alla journalister är inte toppen. Precis som i alla yrken finns det personer som tycker att den egna karriären är viktigare än det aktuella uppdraget. Vill den journalist du har framför dig (eller i telefon) följa Svenska Journalistförbundets 13 pressetiska regler och ge dig en seriös publicistisk behandling eller ej? Hör efter. Du kan också fråga dig om journalisten verkar ha rätt kunskapsnivå för att beskriva det enskilda fallet. Men kom då ihåg att journalisten kan vara mycket kunnig i sitt eget yrke, utan att för den skull vara särskilt bevandrad i grisars virussjukdomar. Tänk också på att journalisten kan verka opåläst utan att vara det. Hen frågar inte för sin egen skull, utan för sina lyssnare/läsare/tittare.

Det är mycket vanligt att intervjupersoner som känner sig orättvist behandlade hänvisar till just de pressetiska reglerna – utan att ha en aning om vad de innehåller. Men de flesta journalister är väl förtrogna med dem, till skillnad från veterinärerna som ju har sina egna etiska regler. Du kan läsa de pressetiska reglerna här: https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/yrkesetiska-regler.

Välkomna tuffa frågor

Bli inte provocerad av besvärliga frågor, inte ens om de låter anklagande. Tvärtom är det en fördel att få möjlighet att reda ut missförstånd eller rykten som cirkulerar. Se det som din chans att tydligt och sympatiskt få skapa ordning och reda i ämnet du får uttala dig om. ”Det är ett vanligt missförstånd” eller ”Tack för att du ställde den frågan” kan vara en bra start på ett avväpnande svar.

Tänk på att journalisten inte ställer frågor för att hen själv måste få veta svaret eller för att vara otrevlig. Hen har ansträngt sig för att tänka ut vilka frågor som läsarna/tittarna/lyssnarna kan vilja ha svar på – av dig.

Skaffa egna pressbilder

Formgivare använder fotografier eller illustrationer för att locka fler läsare eller tittare. Var därför beredd på att en bild av dig kan placeras vid texten, vare sig du har fotograferats i samband med en intervju eller inte. Det kan ju finnas bilder på dig i arkiv eller på internet.

Du kan också få frågan om du har en bild att lämna ut. Om man använder ordet ”pressbild”, betyder det i praktiken att bilden ska kunna visas utan att fotografen får betalt. Men du måste alltid försäkra dig om det med fotografen.

Se gärna till att ha några olika bilder i beredskap. Välj sedan en bild som du själv tycker om men tänk på att den ska matcha berättelsen. Ett jätteskratt när något hemskt har hänt är ju sällan lyckat. Skicka heller inga privatbilder från badstrand eller med drink i handen.

Text: Roland Loefler