Endast en liten del av de antibiotika och antivirala läkemedel vi använder lämnar kroppen oförändrade. Nu visar en avhandling från SLU att många av de nedbrytningsprodukter som bildas kan finnas kvar länge i vattenmiljöer – med fortsatt biologisk aktivitet och potential att bidra till antibiotikaresistens.

Hur läkemedel bryts ned i kroppen och vidare i miljön har länge varit en blind fläck i miljöövervakningen. I sin doktorsavhandling vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har Paul Löffler undersökt hur antibiotika och antivirala läkemedel förändras efter användning – och hur deras nedbrytningsprodukter beter sig i vattenmiljöer.

Endast en bråkdel av läkemedelssubstanserna utsöndras i oförändrad form. Resten nedbryts i kroppen och kan sedan fortsätta förändras när de når miljön, bland annat genom exponering för solljus. Resultatet är komplexa blandningar av antimikrobiella ämnen och deras nedbrytningsprodukter i sjöar och vattendrag.

– Våra studier visar att de ämnen som bildas när läkemedel bryts ner ibland kan utgöra lika stora risker som modersubstansen, eller ännu större. Det är något som hittills sällan har beaktats i miljöövervakning eller riskbedömning. Men mindre kemiska förändringar kan ha stor betydelse, säger Paul Löffler.

Första globala översikten över nedbrytningsprodukter

I sitt arbete har Löffler identifierat både kända och okända nedbrytningsprodukter och sammanställt den första globala översikten över dessa ämnen i vattenmiljöer. Genom litteraturstudier och ytvattenprov från sex länder har han listat 56 nedbrytningsprodukter som bedöms särskilt oroande.

Den vanligaste nedbrytningsprodukten i proverna var acetyl-sulfametoxazol, kopplad till vanligt använda antibiotika. Studien visar att ämnet inte bryts ned av solljus, vilket gör att det ofta återfinns i ytvattenprover. Andra antibiotiska substanser bryts ned snabbare och förekommer därför mer sällan.

Paul Löffler. Foto: Ulrika Jansson Klintberg

– Det finns andra vanliga antibiotiska substanser som bryts ned av solljus och som vi inte hittar lika mycket av i ytvatten, säger Löffler.

För många ämnen för att hanteras traditionellt

Det stora antalet nedbrytningsprodukter gör det omöjligt att testa eller avlägsna dem alla. Löffler föreslår därför utveckling av beräkningsverktyg för att prioritera vilka ämnen som bör övervakas eller renas bort i reningsverk.

– Att bara göra laboratorietester är helt enkelt för tidskrävande och dyrt. Min avhandling erbjuder några effektiva alternativ, säger han.

– Vi måste tänka på vad som händer med en kemikalie när den bryts ner för att skapa en hälsosam och hållbar miljö för oss alla.

Paul Löffler försvarade sin doktorsavhandling ”Impact of antimicrobial transformation products on aquatic environments” den 21 november 2025. Klicka här för att läsa avhandlingen:

Källa: Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).