HD har minskat kraftigt sedan 80-talet – nu syns nya mönster

Sverige var först i världen med att bekämpa höftledsdysplasi hos vissa hundraser redan för 60 år sedan. Ett omfattande hälsoprogram fick effekter som saknar motstycke i världen. Men sedan några år minskar inte längre förekomsten av HD lika påtagligt. Det framgår av en artikel skriven av Åke Hedhammar vid SLU (bilden), som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Frontiers in Veterinary Medicine.

Åke Hedhammars artikel sammanfattar det svenska arbetet med att bekämpa höfledsdysplasi hos hund. Det började redan 1958. I Arméns uppfödning av schäferhundar i Sollefteå upptäckte man då att det förekom en rubbning i höftledernas utveckling som påverkade hundarnas arbetsförmåga negativt. Rubbningen kom att benämnas höftledsdysplasi eller HD och är snarlik höftledsdysplasi hos människa.

Veterinärerna fann att de med en rutinmässig röntgenundersökning vid ett års ålder kunde förutse vilka hundar som skulle utveckla kliniska problem orsakade av HD.

Forskningen initierades av Sten-Erik Olsson, sedermera professor i klinisk radiologi och Bengt Henricson, senare professor i husdjurshygien vid Veterinärhögskolan i Stockholm. Under de 60 år som gått har forskningen resulterat i världens första och mest omfattande hälsoprogram mot HD samt ett stort antal doktorsavhandlingar. Och inte bara i Sverige – motsvarande screening har genomförts i hela världen för många hundraser och resultaten har utgjort en viktig komponent vid val av avelsdjur.

Från början rankades graden av HD hos hund på skalan 1–4 i det svenska programmet, men år 2000 bytte man till bokstäverna A–E där A och B innebär inga tecken på HD/nära normalt, C är mild HD, D måttlig och E allvarlig. I många raser genomgår nu mellan 30 och 50 procent av alla hundar registrerade hos SKK screening för HD. Genom att SKK byggt upp en omfattande databas över alla hundar registrerade sedan 1976 och eftersom chipmärkning är obligatorisk, kan alla resultat kopplas till enskilda individer och deras förfäder. Databasen är öppen och såväl positiva som negativa resultat registreras.

Hälsoprogrammen resulterade i markant minskad förekomst av HD under 1970- och 80-talet. Under 2000-talet fortsatte andelen HD-grad D och E att minska, om än i långsammare takt. I de allra flesta raser är i dag andelen hundar med grad D och E låg. Men de senaste åren har andelen hundar som bedömts ha grad C ökat i många raser, samtidigt som andelen hundar med grad A har minskat.

Den avtagande minskningen under de senaste åren har skapat frustration hos uppfödare och rasklubbar. Därför tillsatte SKK en HD-utredning 2019, med representanter för ras- och specialklubbar samt genetiker och veterinärer. Åke Hedhammar var själv adjungerad. När resultatet av utredningen presenterades angavs framför allt två förklaringar till att minskningen av HD har avtagit:

  1. Efter vidtagna avelsåtgärder från 1980–talet med krav på höftledsstatus selekteras numera inte så mycket hårdare mot HD än då.
  2. I och med utvecklingen av digital röntgenteknik och saneringsmetoder avslöjas mer radiologiskt påvisbara förändringar än tidigare.

I sin artikel påpekar Åke Hedhammar att om man vill sänka HD-frekvensen ytterligare i de raser där det är angeläget, måste man förutom föräldradjurens egenstatus också ta hänsyn till uppgifter om besläktade djur i så kallade avelsindex, något som är möjligt genom SKK:s Hunddata.

Han betonar också att det primära målet är att minska förekomsten av grava fall (D och E), eftersom de förväntas ge upphov till kliniska problem. Att också fånga upp hundar med lindrigare grader (C) är främst av betydelse för avelsurvalet.

Åke Hedhammar är seniorprofessor i hundens och kattens sjukdomar vid SLU och hedersledamot i SKK.

Den vetenskapliga artikeln finns i sin helhet här

Källor: Åke Hedhammar, Frontiers in Veterinary Medicine, HD-utredningen