Varken avlivningar, jobbiga kunder i sig eller alltför stor empati verkar vara de viktigaste faktorerna vid psykisk ohälsa bland veterinärer. Däremot har orealistiska förväntningar och stress i mötet med djurägare ett samband med sämre välbefinnande. Det visar en kandidatuppsats från Mittuniversitetet i Östersund.

Det är studenterna Anna Olsson och Ossian Hagevi, som går tredje året på psykologprogrammet, som arbetar med uppsatsen. Den bygger på en enkät bland veterinärer vars deltagare söktes bland annat på Veterinärmagazinet.se. Utifrån SCB:s statistik från 2018 besvarade nästan 9 procent av landets yrkesverksamma smådjursveterinärer enkäten, vilket får anses vara en hög siffra.

–Vi visste att det finns en debatt om psykisk ohälsa bland veterinärer, men hittade inga svenska studier. Då ville vi utforska frågan, säger Anna Olsson.

Förhoppningen är att studien ska ge en ledtråd om vilka faktorer som behöver undersökas närmare för att på sikt skapa bättre arbetsplatser. Ossian Hagevi är son till en veterinär och har därigenom fått en viss inblick i branschen och dess villkor.

–Jag vet att yrket innebär en hel del stress och att det råder brist på veterinärer. I sådana yrken förstärks vikten av socialt stöd, balans i livet, uppmuntran på jobbet, en bra arbetsmiljö att man får bra feedback från en tydlig företagsledning, säger Ossian Hagevi.

Enkäten innehöll frågor om faktorer som brukar anges som orsak till psykisk ohälsa inom djursjukvården. Det handlar om de frekventa konfrontationerna med döden genom avlivningar, mötet med djurägare och huruvida veterinärens egen personlighet med avseende på empati/sympati med djuret och djurägaren spelar in för den psykiska hälsan.

Frågorna om upplevelsen av avlivningar som stressfyllda gav inget signifikant resultat i relation till välmående, även om många troligen upplever avlivningar som obehagligt och stressande på individuell nivå.

–Men det behövs bättre metoder för att undersöka hur avlivningar påverkar. Exempelvis på vilket sätt individen bearbetar svåra situationer i efterhand och vilket stöd som finns från omgivningen, säger Ossian Hagevi.

När det gäller frågorna om empati/sympati blev han och Anna Olsson mest överraskade över resultaten. Individens nivå av sympatikänslor visade inget samband med psykiskt välbefinnande.

–Vi trodde nog att de som är mer empatiska borde ha det tuffare i yrket. Men det vi fann var att stark empati i sig inte utgör något problem – däremot visade nivån av inre ångestpåslag, till exempel i mötet med djurägare, ett samband med lägre välbefinnande. I alla fall om djurägarna har orealistiska förväntningar. Det handlar alltså om en för stark inre ångest som påverkar individen i längden. Eftersom djursjukvårdspersonal ofta ställs i dessa situationer är det viktigt att känna sig trygg i sitt agerande, säger Ossian Hagevi.

Sammantaget är de generella livsfaktorerna som är viktigast för att veterinärer ska må bra på jobbet.

–Det är känslan av balans i livet, stöd från omgivningen, förmåga att släppa jobbet när man går hem och bra chefer som är viktigt. Över huvud taget ha en upplevelse av att det liv man lever är hållbart, säger Anna Olsson.

Hon påpekar att inte ens lång arbetstid behöver vara något stort problem – korrelationen mellan långa pass och upplevelse av obalans i livet var låg enligt studien.

Men de båda studenterna är försiktiga med att dra några definitiva slutsatser av sin studie. De ser ett behov av fortsatt undersökning av villkoren för veterinäryrket och anser att det skulle vara intressant att undersöka hur veterinärutbildningen förbereder studenterna på arbetets psykiska krav. Exempelvis kanske studenterna borde få mer träning i kommunikationsfärdigheter.

–Som arbetsgivare vore det nog bra om man kunde identifiera medarbetare som behöver extra stöttning, exempelvis i mötet med djurägare. Där kan det behövas träning i hur man kommunicerar, säger Ossian Hagevi.

När uppsatsen är klar kommer den att läggas ut på diva-portal.org.

Text: Ingrid Kindahl