Det står nu klart att älgens hjärnhinnemask är spridd över hela Sverige och förekomsten förväntas öka ytterligare i takt med klimatförändringarna. Det skriver SLU.

Parasitens utbredning har hittills varit okänd, men forskare från SLU har i en nyligen publicerad studie kunnat kartlägga både spridning och inverkan på de smittade djuren.

Älgstammen i Sverige ökade kraftigt under 1970-talet fram till en topp i mitten av 1980-talet (med en avskjutning på 180 000 älgar, mot 90 000 älgar idag). Under 1980- och 1990-talen noterade SLU-forskare en hög dödlighet hos älg. En av forskarna, Margareta Stéen, upptäckte att en av orsakerna till dödligheten var en hjärnhinnemask, en då okänd parasit hos älg, som hon benämnde Elaphostrongylus alces.

Hjärnhinnemasken, Elaphostrongylus, hos ren och hjort i Europa och Asien och Parelaphostrongylushos vitsvanshjort i Nordamerika var redan då kända för att orsaka stor skada hos andra hjortdjur. Speciellt hjärnmasken Parelaphostrongylustenuis orsakade, och orsakar, stor dödlighet bland amerikansk älg och kronhjort men påverkar inte sitt värddjur, vitsvanshjorten, nämnvärt. Älgens hjärnhinnemask (Elaphostrongylus alces) orsakar inflammationer och skador i centrala nervsystemet vilket ger upphov till rörelsestörningar och förlamningar som i värsta fall gör att älgen dör.

Efter denna upptäckt studerades älgens hjärnhinnemask intensivt av SLU-forskare under ett antal år med avseende på parasitens livcykel och infektionskapacitet för älg, ren och andra idisslare. Det visade sig att älgens hjärnhinnemask, liksom de övriga hjärnhinnemaskarna har en komplicerad livscykel. Det första larvstadiet i älgspillningen tas upp av en snäcka eller snigel (mellanvärdar) och utvecklas där till ett tredje larvstadium. När älgen betar får den också i sig mellanvärden. Den uppätna larven lämnar mellanvärden och tar sig ut ur tarmen och sprider sig via nervbanorna till ryggmärg och eventuellt till hjärnan. Där utvecklas den till sitt femte larvstadium och vuxen individ. Vuxna hjärnhinnemaskar är flera cm långa och kan ibland ses som ihoprullade maskar i muskelhinnorna, inte så aptitliga, men helt ofarliga för oss att äta.

Den vuxna parasiten lägger sina ägg nära blodbanorna och de kläckta larverna tar sig till därifrån lungorna. Älgen hostar upp larverna, sväljer dem och sprider sen smittan via spillningen. Älgkalvarna kan sprida smittan vidare redan från augusti månad samma år de föds.

Det har fram tills nu inte varit känt hur utbredd hjärnhinnemasken är i Sverige och inte heller vilken inverkan den har på älgstammen. Med hjälp av jägare har forskargruppen under fem år samlat in och analyserat älgmaterial, såsom spillning, ryggrad, käke och lungor från 1 137 älgar. Utifrån resultaten står det nu klart att älgens hjärnhinnemask är spridd över hela landet, med högst förekomst i Mellansverige (56 procent) och med lägst i södra Sverige (13 procent). Framför allt förekommer hjärnhinnemasken hos kalvar och gamla djur, äldre än nio år. Då kalvar börjar plocka i sig vegetation under de första dagarna i livet är risken stor att de blir smittade direkt. Den yngsta infekterade kalven var bara 1,5 månad gammal. Hjärnhinnemasken visade sig ha minst inverkan på djur i medelåldern (fem-nio år).

I det undersökta materialet fanns fullt utvecklade vuxna hjärnhinnemaskar utmed ryggmärgen hos älgkalvar så tidigt som vid tre månaders ålder och hos djur upp till två år. Hos älgar mellan fyra och nio år hittades inga vuxna hjärnhinnemaskar, men de återfanns igen hos djur över nio år.

Djurens kondition och fettansättning påverkades negativt i olika grad beroende på hur kraftigt infekterade älgarna var, det vill säga ju fler hjärnhinnemaskar desto sämre kondition och lägre kroppsvikt hade de. Hjärnhinnemasken visade sig också ha en väldigt kort infektionscykel på bara 39–73 dagar från larv till vuxen parasit till larv, betydligt kortare än andra hjortdjurs hjärnhinnemaskar.

I klimatförändringarnas spår väntas förbättrade levnadsförhållanden för snäckor och sniglar, vilket ökar antalet potentiella mellanvärdar för hjärnhinnemasken, Elaphostrongylus alces. Med fler mellanvärdar som reservoarer för Elaphostrongylus alces kan ett högre smittryck i älgstammen förväntas, med fler sjuka älgar som följd. Forskargruppen föreslår därför att stickprov tas kontinuerligt för att följa parasitpopulationens utveckling och dess påverkan på älgstammen.

Källa: SLU Foto Mattias Björkbacka

Länk till den vetenskapliga artikeln här