En stor del av de suggor som slås ut i förtid, såväl i Sverige som utomlands, lämnar produktionen på grund av dåliga ben. Men det går att avla fram en robustare sugga, som lever och producerar under längre tid. Det visar Thu Hong Le i en avhandling från SLU.

Avelsarbetet har under de senaste 50 åren lett till stora förbättringar av grisarnas produktion: De utnyttjar fodret bättre, växer snabbare, är köttigare och får större kullar. Samtidigt har denna avel har haft negativ inverkan på vissa funktionella egenskaper, såsom ben och rörelser. Suggor med benproblem har svårare att kontrollera sina rörelser när de lägger sig ner, och detta ökar risken att smågrisarna kläms ihjäl under suggan.

Dålig fruktsamhet samt svaga ben är vanliga orsaker till att suggor slaktas. Varje år byts hälften av suggorna i Sverige ut mot gyltor, och de slaktas ofta innan de är som mest produktiva – kullarna är som störst i kull nummer 3 till 6, alltså när suggorna är två till tre år gamla. Dåliga ben innebär smärta och nedsatt djurvälfärd hos de drabbade djuren.

Finns det då ett samband mellan suggornas otrivsel, fruktsamhet och hur länge de finns kvar i besättningen?Den frågan har Thu Hong Le försökt att besvara i sitt doktorsarbete vid SLU och Århus universitet. När hon analyserade data från svenska och danska avelsorganisationer fann hon en gynnsam genetisk koppling mellan bra ben hos det unga djuret och god reproduktion respektive hög livstidsproduktion. Bedömningen görs vid fem månaders ålder i samband med att man väger djuren för att skatta tillväxthastigheten, och mäter späcktjocklek. Studien visar att det är möjligt att avla fram en robustare sugga, som lever och producerar under längre tid, genom att i aveln premiera bra ben hos unga avkommor.

– Avelsurval för bättre ben och fler kullar före utslagning ingår i dag i avelsmålet i flera avelsorganisationer. Kanske kan detta avelsurval skärpas genom att vi även bedömer suggornas ben och rörelser för varje producerad kull, föreslår professor Nils Lundeheim från SLU, som har varit huvudhandledare i projektet.

Arvbarheten, det vill säga hur stor del av variationen mellan djuren som beror på arvet, var relativt låg för dessa egenskaper, vilket innebär att miljön och slumpen har mycket större inverkan än arvet. Men, trots dessa låga arvbarheter går det att få ett rejält genetiskt framsteg även för dessa mått, genom att basera avelsurvalet på information om ett stort antal släktingar till det enskilda djuret.

Thu Hong Le har också kopplat samman information om djurens ben och rörelser med information om deras arvsmassa. Hon kunde identifiera ett antal gener och kromosomområden som kunde kopplas till bedömningarna av ben och rörelser. Sambanden var dock inte så starka att ett DNA-test skulle vara användbart i avelsurvalet.

Forskningen om suggors benhälsa fortsätter vid institutionen för husdjursgenetik. En av Thu Hong Les handledare, Katja Nilsson, har nyligen beviljats medel från forskningsrådet Formas till ett projekt med fokus på rörelser och aktivitet hos digivande suggor. Aktiviteten kommer att registreras automatiskt med accelerometrar, som fästs i ett halsband på suggan, och som registrerar när hon ligger och när hon står, och hur ofta hon byter position.

Källa: SLU Foto: Nils Lundeheim