Urval för rörlighet inom hästavel kan ha ökat andelen anlagsbärare för den dödliga sjukdomen ”Warmblood Fragile Foal Syndrome” (WFFS). Det visar en studie som gjorts i samarbete med avelsorganisationen SWB, skriver SLU i ett pressmeddelande.

Föl som har anlaget för WFFS i dubbel uppsättning är inte livsdugliga och aborteras eller måste avlivas direkt efter födseln. Andelen anlagsbärare är högre än förväntat för ett dödligt anlag, enligt studien. Den visar att anlaget i enkel uppsättning har en mätbar effekt på bland annat hästarnas rörlighet. Prestation är dock mer komplex än så och beror på många faktorer, både genetiska och miljömässiga. Med ett strängare urval mot WFFS kan anlagsfrekvensen minska i populationen utan att avelsframsteget påverkas negativt.

Den ärftliga och dödliga sjukdomen ”Warmblood Fragile Foal Syndrome” (WFFS) orsakas av en mutation i genen PLOD1. Genen kodar för ett enzym involverat i kollagensyntes som påverkar produktion och funktion av bindväv i till exempel senor, ligament, hud och blodkärlsväggar. Sjukdomen beskrevs först hos varmblodshästar men forskare har nu sett att anlaget är spritt även i andra raser och ett fall har beskrivits hos fullblod. Sjukdomen kommer därför troligen att byta namn till ”Fragile Foal Syndrome” (FFS).

Vid dubbel uppsättning av anlaget aborteras sannolikt majoriteten av drabbade WFFS-foster redan under dräktighet. Kliniska tecken hos drabbade föl som ändå föds är bland annat ömtålig avskavd hud, slemhinnesår, överrörlighet och blodutgjutningar. Genom att använda det tillgängliga gentestet för WFFS-anlaget kan uppfödaren undvika att korsa två anlagsbärare och därmed helt eliminera risken att få ett WFFS-sjukt föl. Enligt djurskyddslagen är det dessutom olagligt att korsa två anlagsbärare av ett sådant sjukdomsanlag.

Syftet med studien var att undersöka om även anlagsbärare påverkas av mutationen. Andelen bärare av WFFS-anlaget är nämligen oväntat hög hos varmblodshästar. Det är ovanligt att anlag som är dödliga i dubbel uppsättning ökar i en population, om de inte också för med sig egenskaper som på något sätt ger dem fördelar när urval av avelsdjur sker. I studien varierade andelen anlagsbärare över åren och anlagsbärande SWB-hästar sågs redan på 80-talet. Bland 511 slumpmässigt utvalda SWB-hästar födda 2017 uppskattades frekvensen av WFFS-bärare, till 7,4 procent, vilket är något lägre än i de flesta andra varmblodsraser där andelen anlagsbärare i medeltal ligger runt 10-11 procent.

Totalt testades 2 288 SWB-hästar för WFFS-anlaget och jämfördes avseende avelsvärden för 60 olika egenskaper. Hästarna delades upp i två grupper; de med hoppindex över eller under medel. Majoriteten av hästar med hoppindex under medel har ett dressyrindex över medel. En signifikant mätbar effekt kunde ses på egenskaper som kroppsform, rörlighet, elasticitet, och steglängd hos framför allt hästar med hoppindex under medel, men även hos dem med hoppindex över medel. Anlagsbärande hästar med hoppindex över medel, såg däremot inte ut att ha någon större fördel vad beträffar hoppegenskaperna. Anlagsbärande hästar med hoppindex under medel var också mer spända, ofokuserade, osäkra och hade mindre scope vid löshoppning, än de utan WFFS-anlaget.

Det är inte önskvärt att öka frekvensen av ett dödligt anlag i en population. För att ta reda på hur frekvensen WFFS-bärare skulle kunna påverkas av olika sätt att välja hästar till avel testade forskarna vad som skulle hända om anlagsbärare för WFFS har en fördel vid urval jämfört med dem utan anlaget. Frekvensen anlagsbärare av ett recessivt dödligt anlag förväntas normalt minska för varje generation och ligger sällan över 1-2 procent i en naturlig population. Studien visar istället att frekvensen WFFS-anlagsbärare förblir oförändrad eller ökar i en population som liknar den hos SWB, vilket tyder på att det sker ett urval av WFFS-bärare. Studien visar också att andelen anlagsbärare skulle kunna minskas relativt snabbt vid en begränsad användning av anlagsbärande avelsindivider.

Prestationsegenskaper har en komplicerad nedärvning där många gener medverkar till hästens prestationsförmåga och WFFS-anlaget bidrar endast till en liten del. Därmed kan avelsframsteget bibehållas på en hög nivå även utan WFFS-anlaget.

Ytterligare forskning behövs nu för att ta reda på hur WFFS-anlaget på sikt påverkar hållbarheten hos anlagsbärare. Forskarna behöver också ta reda på mer om den genetiska bakgrunden till hästens prestationsegenskaper för att skapa verktyg för att välja friska, hållbara och bättre presterande hästar till avel.

Studien finansierades av Stiftelsen Hästforskning och Formas.

Källa: SLU Foto Sofie Benneborg

Länk till publikationen