Det finns en stor variation mellan olika klövviltsarters betydelse för spridning av borrelios och fästingfeber. Vildsvin sprider däremot ingen av dessa två fästingburna sjukdomar. Det visar en ny avhandling från SLU.

Klövvilt ses ofta som viktiga värdar för fästingar och anses ha stor betydelse för spridningen av fästingburna sjukdomar. Men det är stor skillnad mellan de olika klövviltsarterna både i fysik och levnadsvanor. Dovhjortar lever till exempel i stora flockar medan älgar mestadels lever ensamma. Dessa och andra skillnader, som djurens storlek, kan påverka hur många fästingar djuren har och vilken betydelse de har för spridning av fästingburna sjukdomar.

I sin avhandling har Nannet Fabri, Institutionen för vilt, fisk och miljö vid SLU i Umeå, studerat vanliga klövviltsarters betydelse för spridning av borrelios och fästingfeber. Antalet fästingar på 131 dovhjortar, 30 rådjur, 61 kronhjortar, 15 älgar och 87 vildsvin som fällts under jakt i Södermanlands, Stockholms och Östergötlands län räknades. Därefter testades både klövvilt och fästingar för Borrelia burgdorferi, som orsakar borrelios, och Anaplasma phagocytophilum, som orsakar fästingfeber (eller betesfeber) hos boskap och människor.

Resultaten visar en stor skillnad i hur många fästingar de olika klövviltsarterna bar på. Dovhjort hade flest fästingar medan vildsvin knappt hade några alls.

– Skillnaderna i fästingantal påverkar hur viktiga de olika klövviltsarterna är för att sprida smitta. Eftersom vildsvinen knappt hade några fästingar är arten inte heller lika viktig för spridningen av fästingburna sjukdomar generellt, säger Nannet Fabri.

Men det spelar också roll vilken sjukdom som avses. Bakterierna som orsakar borrelios fanns inte hos någon av klövviltsarterna, vilket var förväntat, medan olika typer av bakterien som orsakar fästingfeber hos människor och boskap hittades hos alla arter utom vildsvinen.

– Det finns olika typer av den bakterie som orsaker fästingfeber. En typ orsakar sjukdomen hos både människor och boskap och den hittade vi hos dovhjort, älg och kronhjort. Rådjur bar endast på en typ som inte orsakar fästingfeber hos vare sig människor eller boskap, säger Nannet Fabri.

Borrelios sprids inte vidare via klövvilt. Ändå bidrar hjortdjuren till fästingarnas utbredning genom sin roll som värddjur för vuxna fästingar.

– Min forskning visar att allt klövvilt inte kan ses som en homogen grupp, utan arterna behöver studeras enskilt i forskning om fästingar och fästingburna sjukdomar, säger Nannet Fabri.

Länk till avhandlingen här

Källa: SLU