Orsakerna till att människor smittas av gnagarburna sjukdomar är ett samspel mellan naturliga och mänskligt skapade faktorer. Det visar forskare, bland annat från SLU, i en ny global studie.

De flesta gnagararter som kan bära på smitta rör sig nära människor och varierar stort i antal mellan olika år. Även de gnagare som jagas för pälsen eller köttet är ofta värddjur för smitta.

Mer än 60 procent av människors infektionssjukdomar är zoonoser. Av dessa har mer än 70 procent sitt ursprung i vilda djur, med gnagare som dominerande artgrupp. Smittämnen som orsakar pest, tyfus, borrelios och harpest har alla gnagare som värddjur och har drabbat människor under århundraden.

Sedan tidigare är det känt att gnagarnas snabba liv med tidig könsmognad, många kullar per år och många ungar per kull förklarar varför gnagare är viktiga värddjur. Men varför insjuknar människor i gnagarburna sjukdomar?

– Flertalet av de gnagare som sprider sjukdomar visar stora populationssvängningar. De söker sig inomhus eller jagas för köttets eller pälsens skull. Resultaten gäller såväl för smittämnen såsom virus, bakterier, svampar eller parasiter och spridningstyper till exempel genom direkt kontakt mellan människa och gnagare som via mellanhänder i form av fästingar eller myggor, säger Frauke Ecke, projektledare och professor vid Helsingfors universitet, samt universitetslektor vid SLU.

I studien som har publicerats i tidskriften Nature Communications, har forskare från SLU, Helsingfors universitet och Cary Institute of Ecosystem Studies, USA, genomfört en global kvantitativ studie med hjälp av data från litteraturen och från databaser. Studien omfattar 436 gnagararter, varav alla 282 arter som är kända värddjur för smittämnen som orsakar dessa sorters sjukdomar. Forskarna har undersökt sambandet mellan gnagarnas val av livsmiljö, variation i antal (populationssvängningar), människans jakt på gnagare och gnagarnas status som värddjur.

– Det är slående hur samstämmiga resultaten är mellan kontinenter, sjukdomssystem och gnagararter säger Frauke Ecke.

Forskarna har dessutom identifierat regioner där smittorisken är hög. De nordiska länderna tillhör riskregionerna. Här är artrikedomen bland gnagarna jämförelsevis låg, men de flesta av arterna är värddjur för olika smittor. Om människor stöter på en gnagare i till exempel Sverige är risken stor att arten är smittbärande. Skogssorken, som kan sprida bland annat sorkfeber, är ett exempel på en art som visar stora populationssvängningar i Norden och som letar sig inomhus.

– Det är de stora populationssvängningarna tillsammans med förstörelsen av gnagarnas naturliga livsmiljöer som leder till att gnagare söker upp mänsklig. Ett beteende som är typiskt för generalister, arter som klarar sig i olika livsmiljöer. De är de främsta smittbärarna, säger Frauke Ecke.

Inte minst COVID-19 pandemin har visat på betydelsen att bättre förstå spridningsvägar av olika djurspridda sjukdomar. Studien visar hur risken för överföringen av smittämnen från djur till människan drivs av samspelet mellan naturliga och mänskligt påverkade faktorer.

Länk till den vetenskapliga artikeln här

Källa: SLU. Bilden föreställer en skogssork. Foto SLU