I traditionell ridning är tygelsignaler centrala för att kommunicera önskat tempo, riktning och hästens huvudposition. Det tryck som skapas i hästens mun genom bettet eller tryck från ett bett-löst huvudlag kan orsaka smärta och obehag. Detta kan i sin tur leda till undvikande beteenden, och i värsta fall till och med orsaka skador i hästens mun av bettet.

– I min avhandling ville jag titta på tygelspänningssignaler och hästens beteendemässiga respons på dem, säger Marie Eisersiö, doktorand vid SLU.

I studien videofilmades ett antal övningar där ekipagen utförde olika vanliga ridmoment. Tygelsignaler undersöktes först då hästar ryggades från stillastående, med tränaren stående bredvid hästen. Här studerades även hästens beteende med ett vanligt tränsbett jämfört med en mjuk grimma. Därefter studerades hästens beteende under ryttare vid övergångar från trav till skritt.

Både från marken och uppsuttet karaktäriserades tygelsignalerna av en ökning av tygelspänning på ungefär 5–7,5 N (500–750 g) i varje tygel, oavsett grundtygelspänning. Tryck från bettet framkallade fler undvikande huvud- hals- och munbeteenden hos hästarna jämfört med trycket på nosen från den mjuka grimman. Dessa beteendens huvudfunktion var att dämpa trycket i munnen från bettet till exempel genom att gapa eller ändra hals- huvudposition. Hästarna gapade när trycket från bettet blev för kraftigt (över 10–20 N i varje tygel) och slutade gapa när trycket minskade igen. Inlärningsmässigt presterade hästarna lika bra med grimman som med tränsbettet.

– Det är särskilt intressant att konstatera att hästarna genom sitt beteende visade när tryck i munnen från bettet blev obekvämt och att de blev obekväma redan vid ca 10 N (ca 1 kg) tygelspänning i vardera tygel, framförallt då tygelspänningsstudier visat att ryttare generellt har betydligt högre tygelspänning än så, kommenterar Marie Eisersiö.

Källa: SLU