Hallå där Patricia Hedenqvist, du är sedan den 1 december professor i försöksdjursmedicin vid SLU och du höll nyligen din installationsföreläsning: ”Stora insatser för små djur genom bättre narkos och smärtbehandling”. Först en sportfråga, hur gick det?

– Det gick bra.

Patricia Hedenqvist. Foto: Jenny Svennås-Giller

Du forskar för att förbättra metoder för narkos och smärtlindring av gnagare och kaniner – hur kom du in på det här från början och hur går arbetet?

– Området valde jag för att som veterinär för djur i forskning får man ofta frågor från forskare om anestesi och smärtlindring. Särskilt när problem med anestesin uppstår kan veterinären vara till god hjälp, förutsatt att den har tillräckliga kunskaper. Gnagare valde jag för att mus och råtta är de mest använda djuren i biomedicinsk forskning och kanin för att det även är ett vanligt sällskapsdjur. Arbetet går framåt, men forskning tar tid. Som anställd vi universitetet har man andra uppgifter än att forska och dessutom är det dyrt att forska, och mycket tid går till att söka forskningsmedel. Konkurrensen om medel är också stenhård.

Förstår att ett mål är att, utöver för djurens välbefinnande, är att höja kvaliteten på data från biomedicinsk forskning, kan du förklara sambandet här?

– För det första måste djuren överleva anestesin och anestesi av kanin och gnagare innebär en hög risk jämfört med anestesi av hund och katt. Efter anestesi och ev kirurgi ska djuret vakna utan smärta och snabbt återhämta sig till det normala tillståndet. Hantering, anestesi, kirurgi och smärta innebär en stress för djuret som kan påverka försöket på ett negativt sätt. Om anestesin och smärtlindringen är optimal blir också forskningsdata av hög kvalitet. Det gäller också att standardisera metoderna så att förhållanden är lika från djur till djur.

Vi kan bland annat se på hemsidan att en ny narkosmetod för kaniner även har inneburit vinster inom humanvården – vill du berätta mer?

– Narkosmetoden innebar att ett projekt som handlade om nya medel mot proppar kunde utvärderas i en kaninmodell. Forskarna hade haft problem med narkosen som varade i åtta timmar. Kaninförsöken var en viktig del i undersökningen av en antikropp (mot Faktor XIIa) som visade sig hämma koagulation lika effektivt som heparin, men utan att förlänga blödningstiden. Heparin används som antikoagulantium när människor är uppkopplade till en maskin som syresätter blodet utanför kroppen (ECMO). Samtidigt ökar heparin risken för blödning. Patienter med lungsjukdomar kan vara uppkopplade i veckor till en sådan maskin och måste akutopereras om en blödning uppstår. En del dör på grund av blödningar. Projektet där kaninstudien var en del, har bidragit till förståelsen för potentialen av Faktor XIIa som en säker angreppspunkt och det pågår en mängd studier för att ta fram lämpliga molekyler. Några har nått klinisk prövning på människa.