En avhandling från Lunds universitet visar att det är relativt billigt att rena avloppsvatten, så att det kan användas för bevattning, och så småningom till dricksvatten. 

I dag hämtas dricksvattnet i Sverige från grundvatten, sjöar och vattendrag. Men torra somrar riskerar källorna att sina med risk för uteblivna skördar och hämmad ekonomisk utveckling. Avloppsvatten renas bara så pass mycket att det skyddar den miljö som det släpps ut i. Vanligast är att det skickas ut i havet, sjöar eller floder. Men i stället skulle det kunna renas ytterligare så att det går att vattna med, och till och med att dricka.

– Jag blev förvånad över att vi nådde så hög vattenkvalitet med en relativt enkel och kort reningsprocess, säger Maria Takman, doktorand i vattenförsörjnings- och avloppsteknik vid LTH, Lunds universitet.

Det är mycket dyrare att avsalta havsvatten, eftersom saltjonerna är så små och svåra att filtrera bort. Molekylerna i avloppsvatten är större. Därför är det relevant att börja se avloppsvatten som en resurs, enligt Maria Takman, Avloppsvatten återanvänds vanligtvis inte i Sverige – än så länge. Andra, torrare, länder gör det ibland. Men kunskapen om olika metoders effektivitet är begränsad.

Men de accelererande klimatförändringarna lär ändra på situationen. Inte minst i EU som snart kommer med ett nytt avloppsdirektiv. Enligt det ska återanvändning av avloppsvatten främjas och stora reningsverk ska rena bort organiska mikroföroreningar, exempelvis läkemedel. Den vanligaste tekniken för att producera dricksvatten från avloppsvatten är omvänd osmos som kan liknas vid ett tajt filter. Enligt Maria Takman är den dyr och energikrävande.

Strax utanför Kivik finns ett reningsverk där hon tillsammans med Österlen VA utvärderar en annan, betydligt billigare metod, eller snarare kombination av metoder: Först renas avloppsvattnet med en membranbioreaktor (MBR) följt av granulerat aktivt kol (GAK), och som ett sista steg har vattnet desinficerats med ultraviolett ljus i ett labb på Lunds universitet.

– I två vetenskapliga publikationer har jag analyserat vad som blev kvar av hundratals kemikalier och mikroorganismer, såsom läkemedel, metaller och bakterier. Mina resultat visar att vi fick bort nästan alla de skadliga ämnena vi analyserade. Förenklat kan man säga att aktivt kol tar bort kemikalier medan UV-ljuset oskadliggör mikrober. Det visar att ett reningsverk som enbart är tänkt att rena avloppsvatten faktiskt skulle kunna klara alla gränsvärden för dricksvattenkvalitet med hjälp av en förhållandevis enkel extra process.

Ett undantag är nitrat, men det är enligt Maria Takman oproblematiskt eftersom det är enkelt att rena från avloppsvatten, vilket görs på större avloppsreningsverk, vilket reningsverket i Kivik inte är.

Också halterna av läkemedel var låga.

– Men eftersom det saknas gränsvärden för läkemedel, som förekommer i högre koncentrationer i avloppsvatten jämfört med i grundvatten och sjövatten, kan vi inte säkert säga hur låga koncentrationerna behöver vara. Tyvärr hade vi inte möjlighet att analysera virus.

Många VA-huvudmän överväger hur de ska uppnå direktivets nya krav och vilka reningssteg som behövs. Forskningsresultaten från Kiviks avloppsreningsverk ger ett värdefullt underlag för hur dessa nya reningsprocesser fungerar, och vilken vattenkvalitet som kan nås. Som ett första steg hoppas Maria Takman och Österlen VA att det renade avloppsvattnet kan användas till en vattenkiosk varifrån tankbilar kan hämta vatten till parker eller åkrar.

– En ytterligare förhoppning är att det görs utredningar för lämpliga gränsvärden på fler föroreningar, så att vi säkert vet att vattnet kan användas.

Länk till publikationen här

Källa: Lunds universitet