Jordbruksverket och SVA ser nya utmaningar på smittskyddsområdet, och lämnar förslag på åtgärder för att stärka smittskyddet i svensk djurhållning.

Myndigheterna har granskat svensk djurhållning utifrån risken för att nya allvarliga smittor mellan djur och människa kan uppkomma och få omfattande spridning. Bedömningen är att det är mycket låg risk för att sådana smittor, så kallade zoonoser, uppstår i Sverige. Däremot kan de föras in från andra länder och spridas i svensk djurhållning.

Åtgärdsförslagen är ett resultat av att regeringen i januari 2021 gav Jordbruksverket och SVA i uppdrag att granska svensk djurhållning utifrån risken för att nya zoonoser kan uppkomma och få betydande påverkan på folkhälsan. Utgångspunkten var utbrottet av SARS-COV-2 i svenska minkbesättningar under 2020. I uppdraget ingick även att lämna förslag på åtgärder för att minska riskerna.

– Vi har ett mycket gott djurhälsoläge i Sverige, men att det skett en förändring ser vi av de ökade utmaningarna med stora och kostsamma utbrott. Vi lägger nu förslag som tar hand om både gamla och nya utmaningar. Om vi får möjlighet att genomföra förslagen så kommer vi inte bara stärka vår förmåga mot framtida zoonoser, vi kommer också stå bättre rustade mot de smittor som redan i dag drabbar vår djurhållning som salmonella och fågelinfluensa, säger Ann Lindberg, generaldirektör på SVA.

Jordbruksverket och SVA föreslår sju olika åtgärder för att stärka smittskyddet inom svensk djurhållning. Ett förslag är att inkludera smittskyddsaspekter i den obligatoriska prövningen inför byggnationer av djurstallar. Myndigheterna föreslår också krav på smittskyddsplaner för kommersiell verksamhet med djur, samt krav på att alla som arbetar inom djurhållning ska veta vilka smittskyddsplaner och smittskyddregler som gäller. Vidare lämnas förslag på hur ansvariga myndigheters arbete med smittskydd bör utvecklas.

Myndigheterna beräknar att kostnaderna för djurhållare och för staten för att genomföra förslagen sammanlagt kan uppgå till totalt cirka 100-125 miljoner kronor.

I rapporten diskuteras i vilken grad besättningsstorlek och djurtäthet påverkar risken för uppkomst och spridning av smittsamma sjukdomar. Rapporten innehåller däremot inga direkta rekommendationer om att införa begränsningar.

– Vi vet att det finns samband mellan antalet djur som hålls på en begränsad yta och risker relaterade till smittsamma sjukdomar. Stora besättningar har generellt fler kontakter med andra besättningar, till exempel genom inköp av djur, yrkesmässiga besök eller transporter, vilket påverkar risken för introduktion av smittor. Risken för omfattande smittspridning kan också antas vara större i en anläggning med många djur än i en med färre, säger Karl Ståhl, statsepizootolog på SVA.

Samtidigt visar studier att stora besättningar ofta har ett mer genomtänkt förebyggande arbete för att förhindra introduktion av smittor jämfört med små besättningar.

– Sambanden är inte enkla och det finns många andra faktorer som påverkar. I dagsläget har vi inget vetenskapligt underlag för att ange en specifik begränsning. De föreslagna åtgärderna har ändå beaktat såväl besättningsstorlek som djurtäthet och ställer högre krav på smittskydd där det är högre risk, säger Karl Ståhl.

Som en del av regeringsuppdraget har Jordbruksverket, i samarbete med SVA, även sett på behovet av att ändra de regler som finns kring hur tätt minkar får hållas. Analysen har i enlighet med uppdraget skett utifrån ett smittskyddsperspektiv.

– Vi bedömer att det i nuläget inte heller finns vetenskap och beprövad erfarenhet som ger underlag att ändra reglerna om djurtäthet för mink utifrån ett smittskyddsperspektiv. Däremot ser vi att smittskyddet inom minkhållningen liksom annan djurhållning kan förbättras på olika sätt, vilket vi också lämnar förslag på i rapporten, säger Katharina Gielen, smittskyddschef på Jordbruksverket.

Exempel på andra riskfaktorer avseende smittrisker i svensk minkhållning är kontakten mellan hållna och vilda djur, samt risken att människor för med sig smittor till djur.

Källa: Jordbruksverket