Miljontals katter i världen lider troligen av höftledsdysplasi, men katters höftledshälsa är inte särskilt väl undersökt. En färsk studie från SLU, med fokus på rasen maine coon, konstaterar att höftledsdysplasi är ärftligt och vanligare hos större katter.

Studien visar också att avelsarbetet inom det svenska hälsoprogrammet effektivt minskar förekomsten av höftledsdysplasi inom rasen. Maine coon beskrivs ibland som ”den vänliga jätten”, men studien tydliggör att avel mot större katter också ökar risken för höftledsdysplasi.

Höftledsdysplasi är en välkänd och välstuderad utvecklingsrubbning hos hundar, men i dag redovisas den hittills största studie som bygger på data från katter. Det är också den första som undersöker ärftligheten för höftledsdysplasi hos katt, ett tillstånd som kan medföra lidande. Artikeln publiceras i tidskriften Scientific Reports.

För cirka 20 år sedan startades hälsoprogrammet för maine coon-katter i Sverige, eftersom det fanns tecken på att rasen kunde ha problem med höftledsdysplasi. Det visade sig mycket riktigt att höftledsdysplasi var vanligt – cirka 35–40 procent av katterna var drabbade. Initiativet kom från Sverige, men i dag utvärderas katter från hela världen. Programmet i sig är unikt. För hundar är det vanligt med hälsoprogram som ligger till grund för avel, men inte för katter.

– Vi ville se om programmet hade haft avsedd effekt eller om vi borde ändra på något. Det oroade mig att vi fortfarande har så stor andel katter med höftledsdysplasi, säger Åsa Ohlsson, forskare vid SLU:s institution för husdjursgenetik.

Efter 20 års selektiv avel enligt hälsoprogrammets rekommendationer låg frekvensen för höftledsdysplasi bland de undersökta katterna på mer eller mindre samma nivå som när programmet startade. Detta gav sken av att programmet inte fungerade, men när SLU-forskaren Matt Low bröt ner statistiken efter släktskap såg han att programmet har varit effektivt. De katter som härstammade från individer som avlats enligt hälsoprogrammets rekommendationer hade mindre förekomst och mildare former av höftledsdysplasi.

Men under de 20 åren har också andra saker hänt, vilket förklarar att förekomsten fortfarande är hög bland de årligen testade katterna. Antalet maine coon-katter som röntgas är fler i dag och då upptäcker man också fler drabbade. Dessutom har uppfödare i övriga världen fått upp ögonen för programmet och börjat testa katter vars bakgrund inte har utvärderats tidigare. Men framför allt har katterna generellt blivit större, vilket visade sig ha betydelse.

– När vi analyserade data såg vi ett samband mellan stora katter och höftledsdysplasi. Vi valde då att närmare studera kopplingen mellan gener för storlek på katten och förekomsten av höftledsdysplasi. Vi konstaterade att när rasens katter ökar i storlek så blir höfterna också sämre. Därför är det ingen bra idé att selektera för ytterligare ökad storlek i aveln, säger Matt Low, forskare vid SLU:s institution för ekologi.

Kattuppfödare runt om i världen har ivrigt väntat på resultatet från studien. Att höftledsdysplasi är ärftligt och att det genetiskt sett är kopplat till storlek kan troligen komma att uppfattas som kontroversiellt, eftersom dagens rasstandard för maine coon premierar en stor kroppsstorlek. Men det är en god nyhet för både uppfödarna och katterna att det går att minska förekomsten av höftledsdysplasi med hjälp av hälsoprogram och selektiv avel.

– Ingen vill att deras katt ska ha ont. Däremot kan det vara svårt för ägaren att se om katten har ont. Katter är mycket bättre på att dölja smärta än vad hundar är. Viktiga tecken att hålla uppsikt på är om katten rör sig mer försiktigt eller mindre än normalt. De kan också undvika att hoppa upp på exempelvis bord eller köksbänk, säger Åsa Ohlsson.

Länk till den vetenskapliga artikeln här

Källa: SLU Foto: SLU