Hälta är fortsatt ett mycket stort problem inom livsmedelsproduktionen i Sverige. Hältan sänker lönsamheten, och på SLU pågår forskning för att tidigt upptäcka problemet i besättningar.

– Det är ett jättestort problem. Det ger stora ekonomiska förluster i besättningar där man har problem med hälta, säger veterinär Katrina Ask, doktorand på Institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi på SLU.

Prevalensen i besättningar ligger på mellan 4 och 5 procent i Sverige men i till exempel Storbritannien kan siffran gå upp till 30 procent, uppger hon. Halta kor går ner i mjölkproduktion, får sämre fertilitet, äter sämre och går ner i vikt.

Hälta syns ofta i de anmälningar som görs av officiella veterinärer, OV, på slakterier. De anmäler endast fall som är så pass allvarliga att de anser att länsstyrelsen bör utreda förhållandena hos primärproducenter och transportörer.

Under perioden 2019 till och med i mitten av maj i år skickade officiella veterinärer in 539 ärenden om halta djur till länsstyrelsen. Nötkreatur utgjorde 42 procent av fallen och 43 procent utgjordes av grisar. Resten rörde sig om hästar, fjäderfän och renar.

Flest enskilda ärenden, 85 stycken, handlade om djur som kom från verksamheter i Västra Götaland. Därefter kom verksamheter på Gotland med 84 ärenden, men samtliga länsstyrelser finns representerade med ärenden. Varje ärende kan omfatta ett eller flera djur.

Vad är vanligaste orsaken till hälta?

– Hos kor är det klövsulesår. Omkring 90 procent av alla hältor beror på grund av problem i klövarna hos kor, säger Katrina Ask.

Men det finns även olika typer av klövskador som är lokaliserade till klövens mjukdelar eller i klövhornet. Problem i vita linjen, klövröta och digital dermatit är exempel på klövproblem som kan orsaka hälta, men inte alltid. En klövskadas omfattning är inte alltid relaterad till graden av hälta. Det finns även problem längre upp på benet som kan orsaka hälta, såsom artros och sårskador.

Enligt henne kan det ibland vara svårt för primärproducenter att upptäcka att ett djur lider av hälta. Studier har också visat att det kan skilja sig ganska mycket från bedömare till bedömare vilken grad av hälta som en ko anses ha.

Den grupp på SLU där Katrina Ask ingår bedriver därför forskning på hur hälta påverkar djurens rörelsemönster. Försök pågår på SLU:s forskningsgård på Lövsta och finansieras av Formas.

Forskningsgruppen leds av Marie Rhodin, Elin Hernlund och Pia Haubro Andersen. De är mest kända för sin forskning på hästens biomekanik, hälta och smärta hos hästar, men forskningen avser också kor. Forskarna samarbetar även med andra forskningsgrupper både på SLU och internationellt för att ta reda på mer om rörelseasymmetri, smärtbeteende och smärtuttryck. Olika typer av objektiva mätmetoder används, till exempel IMU-sensorer och höghastighetskameror. IMU, Inertial Measurement Unit är en sensor som innehåller en 3D-accelerometer och ett gyroskop, där accelerometern mäter accelerationen i rörelsen och gyroskopet mäter hastigheten som sensorns vinkel ändras med. På så sätt kan man mäta en kroppsdels positionsändring över tid, samt få detaljerad information om benens rörelser och den vertikala förflyttningen av sensorer placerade på till exempel huvud, manke, rygg och kors.

– De objektiva mätmetoder vi arbetar med kan användas på olika sätt, i specifika mätgångar eller på större ytor i besättningen. IMU-sensorerna är små som tändsticksaskar och kan fästas på olika delar på kroppen som huvudet, manken, ryggen, korset och benen, medan kamerasystemen kräver kalibrerade mätvolymer, säger Katrina Ask.

Eftersom det är viktigt ur djurvälfärdsperspektiv att upptäcka när kor har ont, studerar forskarna även smärtbeteenden och smärtuttryck.

Varje år upptäcks ett antal halta grisar på landets slakterier. Nyligen kom en gris till slakteriet KLS Ugglarps AB i Dalsjöfors som enligt den officiella veterinären led av blockhälta. Den fick avlivas omgående. Livsmedelsverket ser allvarligt på den typen av händelser.

– Om grisen var halt redan när den lastades, så har flera steg fallerat. Djurhållaren ska bara presentera friska och oskadda djur som tål transport. De ska inte utsättas för onödigt lidande och transportören får bara köra djur under dessa förutsättningar, säger Anna Lindgren, veterinärinspektör på Livsmedelsverket.

– Inget djur mår bättre efter en transport än det gjorde innan. Finns det kroniska skador eller ett gammalt benbrott behöver djurhållaren ställas till svars för det. Djuret får inte presenteras för en transport i det skicket. Man är skyldig att utöva tillsyn och ge sina djur nödvändig vård.

Text Håkan Frisell Bild: Ko på Lövsta med IMU-sensorer på kroppen. Foto: Katrina Ask.