Inom vissa hästraser har hovbroskförbening lett till avelsförbud för de hingstar som bär på anlagen. Nu visar forskning vid SLU att sjukdomen inte medför någon prestationsnedsättning vid tävling. Den bör alltså inte utgöra skäl för avelsförbud.

– Vi har under lång tid studerat ett stort antal kallblodstravare i Norge och Sverige och har inte kunnat se några skäl till varför hovbroskförbening ska stoppa en avelskarriär.

Det säger veterinär Ulf Hedenström (bilden), som vid sidan av sin ordinarie tjänst på riksanläggningen Wången i Jämtland har skrivit en licentiatavhandling om hovbroskförbening. Forskningsprojektet har pågått under tio år och totalt har 649 norska och svenska kallblodiga travhästar undersökts. Hästarna inom studien gjorde under perioden 1973–2009 över 23 000 tävlingsstarter, och det gick inte att se några nackdelar när det gällde förekomst av hovbroskförbening.

– Det fanns inga som helst samband mellan olika grader av förbening och de objektiva sport- eller hästdata vi kunde inhämta. Oavsett förbening eller inte har dessa hästar kunnat prestera lika bra, lika snabbt, lika länge, lika felfritt och utan anmärkningar från funktionärerna på sina gångarter, konstaterar Ulf Hedenström.

Hovbroskförbening hos häst är en sjukdom som uppmärksammades redan på 1300-talet och som kan ses på fossila hovben som är mer än 1,2 miljoner år gamla. I modern tid har man kunnat konstatera att förändringen nedärvs från generation till generation. Den finns främst hos tyngre hästraser såsom nordsvensk brukshäst, travhäst samt ardenner, men den är även vanlig hos halvblodshästar. Trots mängder av studier både i Norden och i övriga världen har ingen lyckats påvisa ett klart samband mellan hovbroskförbening och sjukdom, skada eller prestationsnedsättning.

Den höga arvbarheten har medfört att hingstar som har hovbroskförbening inte har fått verka inom svensk hästavel. Sjukdomen finns med på den defektlista inom hästavel som regleras via gällande djurskyddslag.

– Det beslutet grundar sig på studier som gjordes med äldre diagnostik, bland annat genom palpation. Röntgen har använts i detta syfte ända sedan 1959 och är i dag en ”Gold Standard”. Nu har vi helt andra diagnostiska hjälpmedel, såsom scintigrafi, datortomografi och magnetresonansundersökningar, som ger mer information, men ännu inte är fullt utvärderade, säger Ulf Hedenström.

Han menar dessutom att studier som inte kan anses representera hästpopulationen som helhet ska tolkas med viss försiktighet.

Den aktuella forskningen visar att hästar som bär på anlag för förändringen utvecklar denna redan före 2,8 års ålder. Därefter klingar tillväxten snabbt av och har ingen negativ betydelse för hästarnas karriär på travbanan.

– Våra resultat tyder på att hovbroskförbening är att betrakta som en genetisk fysiologisk variation, alternativt anpassning till okända stimuli tidigt i hästens liv. Hur och exakt när hoven utvecklas är ännu okänt och det behövs därför mer forskning kring det.

De flesta avelsföreningarna för tyngre hästraser följer i dag rekommendationen att kassera hingstar med höggradig hovbroskförbening. Enda undantaget är Avelsföreningen för svenska ardennerhästen som har valt att godkänna hingstar som bär på anlaget, bland annat för att minska risken för inavel. Det är ett beslut som Ulf Hedenström tycker är helt rimligt.

– Vissa rasklubbar har efter årtionden av utslagning inte lyckats sänka förekomsten av en förändring som ingen har lyckats visa vara negativ för hästen, och har därför bytt strategi och fokuserar hellre på andra och för hästen mer kliniskt relevanta hälsoaspekter.

Ulf Hedenström menar att framtida studier bör fokuseras på hur förbeningsprocessen utvecklas och möjligen påverkar hästen under de flesta levnadsåren. Här bör man ta hänsyn till hästens storlek, utfodring, underlag för träning, hovvård eller annan yttre påverkan. Det finns också skäl att samtidigt undersöka om den ökande graden av inavel hos kallblodstravaren påverkar prestationer eller förekomst av hovbroskförbening i en representativ grupp av kallblodiga travhästar.

Källa: SLU Foto Carin Wrange och Shutterstock