Zoonoser utgör ett allt större hot mot den globala folkhälsan. Coronaviruset är ett exempel. Frågan är vilken roll som förstörda livsmiljöer, minskad biologisk mångfald och ett förändrat klimat spelar för zoonoser. I diskussionerna hänvisas ofta till Asien, men sambanden gäller dock också i Sverige. Det skriver en forskargrupp från SLU på sin webb.

Borrelios, harpest, leptospiros, ebola, covid-19 och olika hantavirussjukdomar är exempel på djurspridda sjukdomar. Sorkfeber är en hantavirussjukdom som finns i Sverige. Det är en förhållandevis mild sjukdom, men som kan orsaka njursvikt och i sällsynta fall vara dödlig.

Forskargrupp har studerat vilka miljöfaktorer som styr utbrott av sorkfeber hos människan. Sorkfeber är en enkel zoonos som består av sorkfeberviruset (Puumala orthohantavirus) och ett enda bekräftat värddjur, skogssork, som är Europas vanligaste däggdjur. Den sprider viruset till människan.

Överföringen av viruset inträffar framförallt när människor kommer i kontakt med luftburna viruspartiklar från skogssorkens avföring eller urin, något som ofta sker i vedförråd, uthus, lador och sommarstugor. Zoonosens enkelhet och att sjukdomen är förhållandevis vanlig gör den till ett perfekt modellsystem inom sjukdomsekologin.

I olika studier har forskarna visat att förstörda livsmiljöer, som kalhuggning och skogsbränder på kort sikt ökar risken för överföring av viruset mellan skogssorkar och från dessa till människor. Detta på grund av att artsammansättningen bland smådäggdjuren förändras.

Skogssork är en generalist, alltså en art som klarar sig i många olika skogliga miljöer; allt från kalhyggen till gammal skog. Typiska smådäggdjurssamhällen i gammal skog i norra Sverige består av skogssork, andra sorkar (gråsiding, åkersork), lämlar (skogslämmel) och näbbmöss. Dessa andra arter skyddar mot spridning av viruset mellan skogssorkar; antingen via konkurrens eller genom att döda skogssorkar.

Åkersorken är konkurrensmässigt överlägsen skogssorken och kan tränga undan skogssorken och minska kontakten skogssorkarna emellan. Näbbmöss å andra sidan kan döda nyfödda skogssorkar, vilket minskar antalet skogssorkar som är mottagliga för viruset. Både åkersork och vanlig näbbmus kan därför minska andelen infekterade skogssorkar.

Dessa svenska exempel visar på vilken skyddande effekt som biologisk mångfald kan ha mot överföring av smittoämnen mellan värddjur. Fenomenet kallas för utspädningseffekten – ju rikare djursamhällen är, desto mindre är risken för patogenöverföring.

Även livsmiljöernas kvalitet är viktig för virusets fortlevnad. Under år med få sorkar verkar infekterade skogssorkar främst övervintra och överleva i gammal skog, som är rik på skydd (som död ved och stenblock) och föda (som blåbärs- och lingonris). När det finns gott om sork är andelen infekterade skogssorkar däremot högre i störda skogsmiljöer än i gammal skog, vilket gör att infektionsrisken för människor också blir högre där. Landskapstrukturen, till exempel ytan på kalhyggen och gammal skog och hur skogliga miljöer är fördelade i landskapet, är därför viktiga egenskaper hos landskapet som påverkar smittspridningen.

Även rovdjur som livnär sig på sorkarna har en effekt på smittspridningen genom att de i högre utsträckning fångar skogssorkar som är infekterade med sorkfeberviruset. Ett fenomen som forskarna dessutom nyligen också upptäckte för harpestinfekterade skogssorkar.

Studier fokuserar på pärlugglan, en specialist på sorkar. Pärlugglan har minskat kraftigt under de senaste decennierna och denna minskning sammanfaller med en ökad andel sorkfeberinfekterade skogssorkar. En färsk studie har identifierat ett ”early warning”-system med pärlugglan och harpestinfekterade skogssorkar lagrade i uggleholkar för att upptäcka harpestutbrott i tid, så att myndigheter och allmänheten kan varnas för kommande risker.

För sorkfeber syns dessutom en tydlig koppling mellan vinter och risken för människor att drabbas av sorkfeber: ju mer regn under vintern desto fler sorkfeberfall hos människor.

Den bakomliggande orsaken är än så länge okänd, men just nu studeras om regniga vintrar leder till att fler skogssorkar söker sig inomhus. Under en regnig vinter, när markytan är täckt av isbark i stället för ett fluffigt snötäcke, får skogssorken problem att hitta både skydd och föda. Det är just det de i stället kan hitta i vedförråd och sommarstugor.

Som med många zoonoser ökar smittorisken för människor när kontaktzonen mellan värddjur och människan vidgas, vilket troligen sker under regniga vintrar. Att vintrarna blir varmare och regnigare är en av flera klimatprognoser som redan har inträffat, och där forskarna redan har observerat en koppling mellan klimatdrivna väderfenomen och sjukdomsspridning.

Generalister som skogssork är ofta så kallade hyperreservoarer, vilket innebär att de sprider många olika smittoämnen. Skogssorken spelar därför inte bara en central roll för spridningen av sorkfeber, utan också för andra sjukdomar som harpest och borrelios och för patogener som Ljunganviruset, även om det sistnämndas zoonotiska potential är omdebatterad.

Studierna om ekologin bakom spridningen av sorkfeberviruset kommer att öka kunskapen också för dessa sjukdomar och patogener. Detta kommer att vara viktigt för att förstå, varna för, lindra och kanske förhindra framtida utbrott av djurspridda sjukdomar.

Källa: SLU Foto R Segerstedt